I går var jag ute på äventyr igen.

 

 

 

Jag skulle åka och hälsa på en tjej som också har samma sjukdom som mig (ME).

Jag velade fram och tillbaka om jag skulle åka eller inte, men tillslut bestämde jag mig för att åka.

 

Jag skulle köra en kvart tjugo minuter och på den lilla sträckan fick jag stanna och andas och vänta på att det värsta illamåendet och yrslet skulle försvinna. Sista gången tänkte jag att jag kanske skulle köra hem, men då var det närmre dit jag skulle än hem. Så jag fick köra på hem till henne.

Det är ju så kul att få komma ut ibland.

 

Min plan var att jag skulle stanna på vägen och köpa med mig lunch att bjuda henne på och liten blomma för att hon skulle få in våren lite grand till sig eftersom hon inte kommer ut så ofta.

Men det sket sig båda delarna, som ni kanske förstått. Vi damp ner i soffan båda två med varsin go kopp kaffe i stället.

 

Var helt slut efter att ha kört dit och gått in i hennes lägenhet.

Herregud, det var ju hur långt som helst att gå från garaget där jag parkerat och till hennes dörr. Fick åka hiss i två omgångar och gå flera raksträckor. Hon hade hämtat mig i garaget som tur var för jag hade aldrig hittat annars. Jag hängde på mina stavar och hon höll o hängde på väggarna, herregud vilken syn. Och där bor det nästan  bara äldre människor, hur tänkte arkitekten där????

 

Meningen med den lilla turen var dels att få träffa F och sedan skulle jag få testa på hennes elrullstol och känna på om det skulle vara något för mig. 

Men först fick vi alltså ligga ett par timmar och vila oss och dricka kaffe. Det var jättemysigt. ♥

 

Det är så härligt att umgås med någon mer som har den här konstiga sjukdomen som förstår hur man har det. För det går verkligen inte att förstå hur man mår för det syns ju för det mesta inte på oss på utsidan..

 

Sen blev det dags att ta sig ner och ut till el rullen. 

Igentligen var den jättelätt att köra men på något konstigt sätt svängde jag hela tiden åt fel håll och ville gärna köra över lilla F. Stackars henne, hon är ju inte helt stadig och behövde ju sin rullstol igentligen.

Det fanns olika hastigheter på den och dem kallades för harar. Hare 1 - 5. Hmmm, jag fick hålla mig till hare ett, annars hade det hänt en olycka kan jag säga.

Det kom en gammal tant gåendes och stirrade på mig som om jag skulle köra på henne. Men jag sa att ingen fara jag står still här tills du gått förbi mig. (tror jag!)

Men det var väldigt kul att kunna köra sig själv och inte behöva bli körd. En frihets känsla liksom.

Att man kan klara sig själv och inte behöva bli körd och sitta där och domdera, kör ditåt nej ditåt, stanna, inte så fort... Kan ju bli lite tröttsamt att köra mig då som aldrig blir nöjd ;) 

Fast det sista testade jag ju givetvis hare 5. Skit kul! Fast då var ingen i närhet förutom några bilar då ;) 

 

Så det blev en mycket bra dag igår med mycket tokerier och skratt.

 

Behöver jag säga att när jag kom hem slängde jag mig på soffan och gjorde ingenting mer den dagen.

Men jag fick bilen med mig hem och det är jag glad för ;)